TÖJNING
Töjning är en behandlingsteknik som används inom naprapatin för att påverka connective tissue samt musklers funktion, spänning och elasticitet och därmed indirekt även leders rörlighet. De huvudsakliga syftena med töjteknikerna är att öka eller bibehålla rörlighet, minska muskelspänning samt öka cirkulationen.
Den töjningmetod som huvudsakligen används inom naprapatin är PNF-tekniken (proprioceptiv neuromuskulär facilitering). Det innebär att en muskel töjs ut till ett ytterläge utan att det smärtar, därefter fixeras leden och ett statiskt muskelarbete under 6-10 sekunder utförs. Därefter låter man muskeln slappna av för att sedan töja ut till ett nytt ytterläge. Detta upprepas oftast tre till fem gånger. Den muskelavslappning som fås förklaras av den hämmande effekt Golgi´s senorgan (senspolarna) har på muskelns anspänningsgrad (muskeltonus).
Andra tekniker som används är INF, interoceptiv neuromuskulär fascilitering (benämns ibland inhiberande neuromuskulär fascilitering), där patienten istället får arbeta statiskt med antagonisten till den muskel som skall töjas ut. På så sätt utnyttjas den reflektoriska muskelavslappning som fås via antagonisthämning eller så kallad reciprok inhibering. Aktiv PNF är ytterligare en metod där man kombinerar de fysiologiska effekterna man får av PNF och INF.
Den övergripande effekten av stretching är inte helt förankrad i vetenskap, då inte tillräckligt med forskning utförts.